AC/DC:s trumspel är en av de tydligaste anledningarna till att bandet fortfarande låter som sig självt, oavsett vem som sitter bakom kitet. Här går jag igenom vem som spelar trummor i dag, varför Phil Rudd fortfarande är måttstocken för många lyssnare och vad som faktiskt skiljer en bra AC/DC-trummis från någon som bara spelar rätt noter. Du får också en snabb historik, en enkel jämförelse av de viktigaste namnen och en konkret bild av hur bandets rytmsektion fungerar i 2026 års turnéläge.
De viktigaste punkterna om AC/DC:s trummor just nu
- Matt Laug är den trummis som i dag hörs i AC/DC:s aktuella turnéuppsättning.
- Phil Rudd är fortfarande referensen när man pratar om bandets klassiska groove och känsla.
- AC/DC:s trumspel bygger mer på tajming, tyngd och enkelhet än på teknisk överlast.
- Bandet har flera gånger valt olika trummisar beroende på om behovet har varit studio, turné eller tillfällig ersättare.
- För att förstå AC/DC fullt ut måste man lyssna på hur trummorna låser sig med riffen, inte bara på fills och slagkraft.
Vem som spelar trummor i bandet i dag
På AC/DC:s egen turnésida listas Matt Laug som trummis i den aktuella uppsättningen. Det är den viktigaste uppgiften att få rätt, eftersom det är den version av bandet som publiken faktiskt möter på scen 2026. Laug har rollen att hålla det hela stabilt, hårt och exakt när låtarna rullar ut inför stora arenor och festivalpublik.
För mig är det här ett bra exempel på hur rockband kan bevara sitt sound utan att låsa sig vid en enda person för alltid. AC/DC:s identitet sitter inte i att varje takt måste spelas likadant av alla som någonsin varit där, utan i att trummorna bär riffen med samma typ av tryck. Och det är just därför nästa fråga blir så viktig: varför är Phil Rudd ändå den som nästan alltid nämns först?
Varför Phil Rudd fortfarande är den starkaste referensen
Phil Rudd är för många själva definitionen av hur AC/DC ska låta på trummor. Hans spel är inte byggt för att imponera med mängder av fills eller snabba utflykter utanför spåret. I stället ligger han djupt i fickan, håller tempot stadigt och låter gitarrerna bära melodin medan trummorna gör det tunga arbetet i bakgrunden.
Det är en stil som lätt kan underskattas, eftersom den ser enkel ut på pappret. Men enkelheten är poängen. När ett band som AC/DC låter massivt utan att bli stökigt, beror det ofta på att trummisen spelar exakt det låten behöver, inte mer. Jag brukar se det som en slags disciplin: att våga spela mindre för att få låten att kännas större.
Rudd blev därför inte bara en medlem i mängden, utan en referenspunkt för hela bandets groove. Det är också skälet till att samtalet om AC/DC:s trummor nästan alltid landar i frågan om känsla snarare än teknik, och därifrån är steget kort till själva soundet.
Så bygger AC/DC sitt trumljud
AC/DC:s trumljud är mindre en fråga om spektakulära lösningar och mer en fråga om grundläggande disciplin. Backbeat, tempo och tydlig attack är viktigare än avancerade rytmiska utsvävningar. När det fungerar som bäst sitter virveln exakt där den ska, baskaggen driver låten framåt och cymbalerna används för att förstärka energin i stället för att fylla varje tomrum.
| Del av spelet | Vad det innebär | Varför det spelar roll |
|---|---|---|
| Backbeat | Virveln markerar tydligt på två och fyra | Ger låten ett rakt, tungt och omedelbart driv |
| Baskagge | Spelas enkelt men med fast tryck | Låser ihop rytmen med riffen och håller framåtrörelsen levande |
| Hi-hat och ride | Används för att styra energi och tempo | Skapar precision utan att störa gitarrernas plats i mixen |
| Fills | Korta och funktionella, inte dekorativa | Får övergångarna att fungera utan att bryta låtens motor |
Det här är också anledningen till att AC/DC ofta låter större live än vad en ny lyssnare först förväntar sig. När rytmsektionen håller sig stram och enkel blir riffen enorma. Nästa naturliga fråga är vad som faktiskt händer när bandet byter ut personen bakom detta så viktiga fundament.
Vad som händer när AC/DC byter trummis
AC/DC är ovanligt känsliga för förändringar i trumstolen, just för att soundet bygger så mycket på känsla och förutsägbarhet. En ny trummis kan spela alla rätt noter och ändå få låtarna att kännas annorlunda, eftersom den lilla förskjutningen i timing, anslag och dynamik märks direkt i ett band som är så beroende av sitt groove.
I praktiken betyder det att AC/DC brukar välja trummisar som kan bevara kärnan snarare än omdefiniera den. Det är ett smart val. Bandet behöver inte någon som gör konserten till ett trumsolo i två timmar, utan någon som får klassikerna att rulla fram med samma tyngd varje kväll. Därför passar en turnémusiker som Matt Laug in i rollen på ett annat sätt än en permanent kreativ omstart skulle göra.
- Stabilitet avgör om låtarna känns säkra eller bara mekaniskt rätt.
- Kontroll avgör om fills förstärker låten eller stör den.
- Känsla avgör om publiken upplever bandet som tajt och levande.
- Respekt för arvet avgör om den nya spelaren låter som AC/DC eller bara som en skicklig vikarie.
Det här är en smal roll, men just därför säger den mycket om hur bandet fungerar. Och för att förstå skillnaden fullt ut behöver man också skilja mellan studioarbete och scenframträdande.
Skillnaden mellan studio och scen är större än många tror
Studion och scenen kräver olika typer av precision. I studion går det att finjustera ton, placering och dynamik, medan scenen kräver uthållighet, tydlighet och ett ljud som håller ihop över hela konserten. För ett band som AC/DC blir den skillnaden extra tydlig, eftersom låtarna i grunden är enkla men väldigt beroende av hur de faktiskt sitter i kroppen.
Det är också därför jag tycker att frågan om vem som är “bäst” ofta blir missvisande. En bra AC/DC-trummis är inte den som spelar mest, utan den som spelar rätt för sammanhanget. På skiva handlar det om hur trummorna låser sig med bas och gitarr. Live handlar det om omedelbar kraft, tålighet och att samma låt ska kännas lika stadig i tredje låten som i första.
För lyssnaren betyder det att samma band kan upplevas lite olika beroende på vem som sitter bakom kitet, men att grundidentiteten ändå består. Och vill man förstå varför så många fortfarande diskuterar just AC/DC:s trummisar är det bra att ha historiken i bakhuvudet.
De viktigaste namnen om du vill förstå historiken
AC/DC:s rytmsektion har förändrats över tid, men några namn återkommer hela tiden när man pratar om bandets utveckling. Jag tycker att de här fyra–fem profilerna räcker långt för att förstå hur soundet har formats.
| Trummis | Roll i historien | Varför han är viktig |
|---|---|---|
| Colin Burgess | En av de tidiga trummisarna | Visar hur bandet lät innan den klassiska mallen hade satt sig |
| Phil Rudd | Den klassiska signaturtrummisen | Definierade den mest igenkännbara AC/DC-känslan |
| Simon Wright | Bar bandet vidare under en annan epok | Visar hur soundet kunde justeras utan att tappa identiteten |
| Chris Slade | Stark liveprofil i flera perioder | Förknippas med tydlig precision och mycket scenkraft |
| Matt Laug | Nuvarande turnerande trummis | Håller den moderna liveuppsättningen stadig och spelbar |
Den här översikten gör det lättare att förstå varför fans ofta pratar om trummisar mer än om många andra roller i bandet. Och när man väl ser det mönstret blir också den praktiska slutsatsen ganska tydlig.
Det här märks mest när du lyssnar med rätt fokus
Om du vill förstå AC/DC på riktigt bör du inte börja med att leta efter teknisk överlägsenhet. Börja i stället med hur virveln landar, hur stabilt tempot känns och hur trummorna lämnar plats åt riffen. Det är där bandets identitet sitter, och det är där de små skillnaderna mellan trummisar blir hörbara.
Min korta slutsats är att Matt Laug representerar den aktuella turnéversionen av bandet, medan Phil Rudd fortfarande är referensen för det klassiska soundet. För de flesta lyssnare räcker det för att förstå varför AC/DC:s trummor låter både enkla och svårslagna på samma gång.
Det är också därför frågan fortsätter att väcka intresse: rollen bakom kitet ser liten ut, men den avgör nästan hela bandets tyngd.
