Orson Welles - Vilka filmer ska du se först? Din guide!

Orson Welles är en av de där filmskaparna där urvalet spelar större roll än mängden. När man pratar om filmer med Orson Welles lönar det sig att börja med några få nyckelverk som visar hans blandning av noir, Shakespeare, maktspel och formexperiment. Här går jag igenom vilka titlar som faktiskt är värda din tid, hur hans regi skiljer sig från hans skådespelarroller och i vilken ordning jag själv hade sett dem.

De viktigaste filmerna med Orson Welles

Jag brukar se de här titlarna som kärnan i hans filmografi. De visar både varför han blev myt och varför han fortfarande är relevant: han kunde bygga ett helt universum av ljus, skuggor, makt och psykologisk rörelse. Om du vill ha en kort, praktisk lista är det här de filmer jag hade prioriterat först.

Om du bara hinner tre titlar skulle jag ta Touch of Evil, The Third Man och Citizen Kane. Tillsammans visar de både hans visuella kraft, hans stjärnstatus framför kameran och hans förmåga att göra klassisk Hollywood till något mycket mer instabilt och intressant.

När han styr kameran och när han själv kliver in i bilden

Det fina med Welles är att han inte bara finns i en rolltyp. I vissa filmer är han hela motorn bakom bildspråk och rytm, i andra dyker han upp som en nästan hypnotisk närvaro i någon annans regi. För dig som väljer vad du ska se spelar det stor roll, eftersom upplevelsen skiftar mellan ren auteurfilm och ren skådespelarkarisma.

• Som regissör först får du bäst utdelning av Citizen Kane, The Magnificent Ambersons, Touch of Evil, Chimes at Midnight och F for Fake. Här är det Welles som formar hela apparaten.
• Som skådespelare först är The Third Man, Jane Eyre, Moby Dick, A Man for All Seasons och Casino Royale starka ingångar. Då ser du hur mycket personlighet han kunde bära in i andras filmer.
• Som hybrid fungerar The Lady from Shanghai, Macbeth, Othello och The Trial särskilt bra. Där möts den fysiska närvaron och hans formkänsla på samma gång.

Jag tycker att det här är den viktigaste nyansen i hela ämnet. Om du bara sorterar efter årtal missar du lätt varför vissa filmer känns tyngre än andra. Sorterar du i stället efter rolltyp blir Welles mycket lättare att läsa som skapare.

Det som gör hans filmer så omedelbara i dag

Det som fortfarande slår mig är hur moderna hans filmer känns utan att bli tomma stilövningar. Welles använde formgrepp för att förstärka konflikt, inte för att imponera för sakens skull. Det gör stor skillnad, särskilt när man ser honom i dag och jämför med filmer som bara lånar ytan.

• Deep focus betyder att förgrund, mellanplan och bakgrund hålls skarpa samtidigt. Effekten är att du själv måste välja vad du tittar på, vilket gör scenerna mer aktiva.
• Canted angles, alltså sneda kameravinklar, skapar osäkerhet. Welles använder dem för att göra makt och moral kännbart skeva.
• Långtagningar låter en scen byggas upp utan avbrott. I Touch of Evil blir det ett sätt att dra in dig direkt i kaoset.
• Röst och ljuddesign är lika viktiga som bilden. Det hörs att han kom från radio: repliker, pauser och eko bär ofta lika mycket dramatik som själva kameran.
• Fragmenterad berättelse innebär att historien inte nödvändigtvis berättas kronologiskt. I Welles händer blir det ett sätt att visa hur minne, makt och självbild fungerar.

Det är också därför hans bästa filmer håller bättre än många mer polerade klassiker. De är inte bara snygga, de är byggda för att få dig att tänka på vem som styr bilden och vem som förlorar den.

Välj film efter vad du är sugen på just nu

Om du inte vet var du ska börja är det smartare att välja efter humör än efter prestige. Det är en mer praktisk väg in, och den hjälper dig att undvika att en tung klassiker känns som läxor i stället för nöje.

Det är ingen slump att många filmguider börjar med Touch of Evil. Jag håller med om den rekommendationen, eftersom filmen ger dig mycket Welles utan att du först måste ha byggt upp ett helt teoribibliotek runt honom.

De vanligaste misstagen när man börjar med Welles

Det finns några typiska felval som gör att folk tror att Welles är svårare än han egentligen är. Ofta handlar det inte om brist på kvalitet, utan om att man börjar i fel ände.

• Att börja med myten i stället för filmen. Citizen Kane är enormt viktig, men om du bara närmar dig den som ett monument kan den kännas mer studerad än levd.
• Att välja de mest fragmentariska projekten först. Welles har flera sena och ofullbordade arbeten som är fascinerande, men de är sällan bästa startpunkten.
• Att se honom bara som regissör. Hans roller i andras filmer, särskilt The Third Man, visar en annan sida som många missar.
• Att förvänta sig perfekt jämn kvalitet. Welles kämpade ofta med finansiering, studioingrepp och avbrutna produktioner. Ojämnheten är en del av hans historia.
• Att läsa allt som ren stil. Hans tekniska grepp är alltid kopplade till berättelse och makt, inte bara till estetik.

Om man accepterar de begränsningarna blir han mycket mer tillgänglig. Då ser man inte bara en legendarisk regissör, utan en filmskapare som ständigt försökte göra mer med mindre och ofta lyckades över förväntan.

Om du vill göra listan kort men riktigt bra

Om jag själv skulle sätta ihop en kort Welles-lista i dag, utan att göra den för akademisk, hade jag valt fem filmer i den här ordningen: Touch of Evil, Citizen Kane, The Third Man, Chimes at Midnight och F for Fake. Den kombinationen ger dig noir, klassisk Hollywood, skådespelarkraft, Shakespeare och en sen, friare Welles som leker med sanningen.

• Vill du ha mer noir, lägg till The Lady from Shanghai.
• Vill du ha mer tragedi, gå vidare till Othello.
• Vill du se honom i en mer stram och obehaglig roll, prova The Stranger.
• Vill du utforska hans sena experiment, kika på The Trial och den postumt utgivna The Other Side of the Wind.

Det viktigaste är att inte se Welles som en enda film eller en enda legend, utan som en skapare där varje titel ändrar bilden av helheten. Börja med en noir, lägg till en Shakespeare-film och avsluta med F for Fake, så får du både hantverket och risktagandet som gjorde honom unik.